Förut skämdes jag för vad som hände när jag blev stressad och vågade inte tala med någon annan om det...
 
Jag gick undan, och ingen såg. Nu har jag slutat skämmas. Det är inget fel på mig och jag är varken konstig eller knäpp. Jag har ett funktionshinder som gör mig mer känslig för stress.

Personalen på min gruppbostad, vet varför jag skadar mig själv. Tillsammans med psykologen har vi pratat om det, och de har försått vad det är som löser ut det. Att jag får ångest, "behöver känna att jag finns", eller är mycket stressad och får sämre kroppsuppfattning.

När jag börjar att tänka på att skada mig själv kan jag alltid gå och prata med personalen. Jag vet att de förstår och hjälper mig på rätt sätt. Jag vet att de inte blir arga eller stressade. Jag vågar be om hjälp och larma för jag vet att personalen hjälper mig att hantera de jobbiga känslorna och att det blir bättre och jag mår bra igen.

Att skada sig själv är inte bara något man gör...

Det kommer ur en mycket hög stressnivå. Skulle Du, som läser den här texten, ha eller uppnå en lika hög stressnivå skulle Du göra likadant. Alla människor skulle göra det. De flesta människor upplever aldrig så här mycket stress. De kan hantera vad de känner. Men om man har ett funtionshinder inom autismspektrat har man ofta en nedsatt förmåga att hantera stress.

Något gör att man vill skada sig själv. T ex ångest, att må dåligt över en situation, att man vill känna att man finns att alla tankar snurrar att jag inte vet vad jag känner, och att det känns konstigt i kroppen när jag känner. Det finns alltid något i grund och botten som löser ut det. Det kan var svårt att förstå vad som orsakar ett självskadebeteende, men det är viktigt att man tar reda på orsaken, om man ska kunna hjälpa brukaren på rätt sätt.

Personen med ett funktionshinder är först och främst MÄNNISKA. Allt beror inte på funktionshindret.

Många gånger när jag bodde på min förra gruppbostad var orsaken till att jag skadade mig själv att personalen frångick den strama struktur, som de hade gjort åt mig. Personalen gjorde mig beroende av ett påhittat schema, som de trodde innebar "struktur". Det enda det här gjorde var att skapa ångest alla gånger det inte blev exakt kl 9.

Om jag har gjort samma sak, samma tid, många gånger måste och vill jag till varje pris göra likadant. Det hör till mitt funktionshinder. Om jag gör saker på olika tider och dagar har jag inga problem med att saker "inte är som de ska". Nu när jag har lärt mig att ta dagen som den kommer och mår bra finns det fortfarande människor som ibland har mycket svårt "för att det inte är som det ska vara", och det är personalen. Idag är det jag som ibland påminner personalen att det finns mer än ett sätt att göra saker på. Att göra likadant förstärker beteendet och gör det hela tiden värre.

Att ha behov av "struktur" i sin vardag är inget specifikt för personer inom autismspektrum Det är ett grundläggande behov som alla har. Men behovet av struktur ser olika ut. För någon kan det vara att dricka en kopp kaffe på morgonen. För mig innebär det att bussen går samma väg in till stan varje dag. Jag har "hakat upp mig" på det och det fungerar bra. Två gånger om året tar busschauffören fel väg, då mår jag mycket dåligt. I övrigt finns det nästan inget som ger mig ångest "för att det inte är som det ska vara". Jag lägger all "det-måste-vara-likadant energi" på att bussen går rätt väg.

Jag anser att personal gör fel när de enligt mig skapar ångest, genom att hitta på en struktur och göra saker på samma dag och tid. Hade personalen inte gjort allt likadant på samma dag/tid hade personen med funktionshinder inte behövt haka upp sig på det. Personalen hade heller inte behövt störa sig på "att det inte blev som det skulle och som personalen tänkt.

Jag skulle vilja gå så långt och säga att INGEN med funktionshinder behöver en påhittad struktur, men det vore fel, kanske finns det några? Men faktum kvarstår att de flesta inom autismspektrum inte är i behov av en påhittad vardag och skulle må mycket bättre av att utföra vardagliga göromål i sin egen takt och som de själva vill.

Genom att hela tiden göra saker på samma sätt och på samma tid gör personalen personen med funktionshindret ännu mer handikappad, genom att de gör hon/han beroende av något som inte finns, och som upphör att existera när personalen går eller slutar.

Om jag ska tala klartext...

Det är inte brukaren som har ett behov att alltid göra likadant. Det blir lättare för personalen!!!