"Den tickande bomben"
är den underbaraste, snällaste, raraste människan Du någonsin skulle kunna tänka dig... men låt dig inte luras, det är egentligen en täckmantel för osäkerhet och dåligt självförtroende. "Den tickande bomben" gör allt för att bli omtyckt. Inga medel är för små, när det gäller att övertyga hela världen, om att hon/han är världens underbaraste människa... Så, jag har gått på bluffen, efter några veckor... Inte ens jag kan stå emot en sådan charmoffensiv...
Jag går fram till henne/honom. Jag är orolig, mår dåligt och har så mycket ångest inför morgondagens tandläkarbesök, att det skulle räcka och bli över till hela Sveriges befolkning. Givetvis litar jag helt fullt på att denna underbara, kompetenta människa, som berättat om hur duktig hon/han är, och som närmast verkar vara släkt med stålmannen. Skall kunna hjälpa mig i min svåra situation. Det visar sig tyvärr, att "stålmannens" släkt i rakt nedstigande led, har anlag för en svår huvudvärk...
"Den tickande bomben" smäller. Jag ligger i tusen småbitar, utspridd över hela golvet. Jag är besviken, världens underbaraste, snällaste, mest kompetenta människa, orkade inte prata med mig...
"Hälsominsteriets utsända representant"
vet precis, hur, när och varför jag borde äta. Ser som sin plikt att försöka på hela världen omvänd. "Hälsoministeriets utsända" är inte nöjd förrän hela världen bugar inför grönsaksdisken, istället för altaret eller gud.
Vi är i affären.. Jag har bestämt mig för tre stora chokladkakor. "Hälsominsteriets utsända representant" lägger in sitt veto. Efter en tuff förhandling kommer jag hem ifrån affären med en ckokladkaka.
"Hälsominsteriets utsända" slutar för dagen, skönt att slippa hennes/hans tjat. Åker hem till sig själv, sätter sig framför TV:n och vräker i sig två påsar chips och ett kilo lösgodis...
"Den impulsiva"
Allt är möjligt, inget är för svårt. Tänker sig aldrig för. Oftast blir det rätt men ibland blir det helt uppåt väggarna.
Men det är svårt att bli besviken eller arg på någon som är så obekymrad, aningslös och charmig.
"Alla måste tycka om mig, annars dör jag"
går till jobbet för att bli omtyckt av/och umgås med sina arbetskamrater. "Alla måste tycka om mig, annars dör jag" är ofta osäker och har svårt för att ta egna beslut.
"Alla måste tycka om mig, annars dör jag" vill även bli omtyckt av mig. Jag orkar inte, har en dålig dag, jag går därifrån. Jag är brukaren! hon/han är personal, Undrar om hon/han har förstått det? Kanske inte? men jag struntar i det och går därifrån trots att "Alla måste tycka om mig, annars dör jag" ser ledsen ut över att ingen vill vara med hennne/honom.
"Underbetald och missnöjd med sitt jobb"
sitter och fikar tre timmar varje arbetspass:
- Det har jag minsann rätt till, så länge kommunen betalar så dålig lön , säger hon/han
"Underbetald och missnöjd med sitt jobb" är inte nöjd, förrän iallafall hälften av arbetskamraterna gör likadant. Det skulle ju bli rätt tråkigt i längden att sitta i ett hörn och sörpla kaffe, om man inte har någon att prata med...
"Den positiva"
ser alltid möjligheter. Skulle om hon/han blev ombedd att stava till ordet: problem, totalvägra av "ideologiska skäl".
Uppmuntrar mig alltid till att bli/vara självständig. Ställer ibland överkrav. Jag dignar under bördan och knäcks totalt.
Vet ibland vad jag har förmåga till och kan uppmuntra mig att klara mer själv.
"Propagandaministeriets utsända rättviseminister"
anser att allt arbete ska delas lika oavsett om det gäller att ge brukarna stöd, städ av det gemensamma utrymmet, eller matlagning...
"Propagandaministeriets utsända rättviseminister" struntar i att Kalle varje gång som "rättviseministern" kommer in, skriker åt henne/honom: Försvinn! ur min lägenhet!!! Två personal till arbetar och skulle kunna gå in istället. Den ena ser att det håller på att "gå åt skogen galet" och erbjuder sig att gå in till Kalle.
"Aldrig!, fnyser "rättviseministern", jag har minsann rätt att "göra mitt jobb". Det måste vara rättvist, om inte för alla, så iallafall för mig.
Fjärde, femte och sjätte världskriget har pågått de senaste tre åren mellan "rättviseministern" och Kalle och nu inleds sjunde världkriget.
"Den omtänksamma"
bryr sig om mig och vill mitt bästa, lite för mycket... är ibland överbeskyddande och orolig. Jag försöker tala om för "den omtänksamma" att jag klarar av att göra saker själv. Hon/han lyssnar inte, jag blir arg, tar fram megafonen, står precis brevid, skriker rakt in i örat på henne/honom: Ingen reaktion. "Den omtänksamma" har plötsligt drabbats av selektiv hörsel. Men jag ger mig inte, någon gång måste hon lyssna...
"Pansarvagnen"
står och väntar bakom kullarna... Det är nog bäst att springa sin väg. Jag springer för mitt liv, en bra stund. Stannar till, tittar bakom mig. Till min förvåning upptäcker jag att "pansarvagnen" inte rört sig en millimeter. Det enda som skymtar är en liten, knappt märkbar, vridning av kikarsiktet.
Till slut tar min nyfikenhet överhand. Jag närmar mig med försiktiga steg. Det krävs sannerligen mod för att utforska det okända...
Ett mod som jag inte har. Kulorna viner, jag flyr för mitt liv. "Pansarvagnen" förföljer mig, allt fortare. Kör, rakt över mig, mitt dåliga självförtroende, och min orubbliga tro på Murphys lag... Jag kan inte, jag kommer inte kunna, jag vågar inte...
"Pansarvagnen" ställer krav, vet vad jag har förmåga till att klara av och kräver utveckling.
Kriget är igång, kulor viner. Jag skjuter tillbaka. Fredsförhandlingar inleds och havererar. Jag är beredd att strida, för min tro på min egen oförmåga. Men min belägrade stad faller snart för trycket. Jag hissar segerflaggan...
Jag kan mer än jag tror.
Jag märker att min förmåga att klara saker själv, vida överstiger mina förväntningar.
Jag kan allt...
"Extramamman"
är omtänksam och bryr sig om alla. Vill helst känna sig behövd av andra. Vill alltid ha något att göra. Att " jobba med händerna bakom ryggen" och låta mig göra saker själv, är lika svårt för min "extramamma", som det skulle vara för mig att vinna OS-guld i tresteg.
Jag vill lära mig klara av saker på egen hand och bli självständig. Jag blir frustrerad och arg på "extramamman" när hon kör över mig, och gör saker åt mig, som jag klarar själv.
Hm... visst!, maten var god. Det godaste jag ätit på över en månad. Den stod färdig på bordet när jag kom hem. Min "extramamma" ler och ser så nöjd ut över att återigen ha lyckats med att laga god mat. Jag kan inte med att göra henne ledsen...
"Den bästa"
bryr sig om mig, lägger ner tid på att lära känna mig, vet inte från början vad jag klarar: Jag skulle laga mat, när personalen som skulle hjälpa mig sade:
- Jag sätter mig där borta i soffan, säg till om du behöver hjälp. Hon gick och jag stod kvar panikslagen, van vid att alltid ha någon brevid mig.
Jag kände mig till slut trygg i vetskapen om att jag fick stöd av personal när jag behövde.
Uppmuntrar mig till att bli självständig, men finns alltid där när jag behöver prata med någon eller behöver hjälp.
Är envis, ger sig inte förrän hon/han har fått mig att tro på mina förmågor. Är engagerad och kunnig, vet vad jag klarar av, uppmuntrar till självständighet, vågar ställa krav på utveckling efter min förmåga. Respekterar min integritet och rätt till självbestämmande och låter mig välja det liv jag själv vill leva.