Professionellt förhållningssätt

Ett professionellt förhållningssätt

Hmm.. Visst ska man ha det?
Men är det att: inte bli för personlig, hålla distans, hänvisa till sköterska, kurator, terapeut, och psykolog vid djupare samtal m.m.??

Visst ska man ha ett professionellt förhållningssätt. Men är det att vara en robot? Att inte se brukarens behov. Av rädsla för vad som händer, om man går utanför de givna ramarna. Och pratar om svåra saker och känslor med en brukare som mår psykiskt dåligt. Trots att man inte är varken sköterska, psykolog eller terapeut.

Visst ska man ha ett profesionellt förhållningssätt. Men alla är individer och att göra likadant mot alla brukare är inte rätt. Personal som är alltför upptagen med att "agera korrekt" och "vara som man ska vara", vad nu det innebär? Glömmer ibland bort att brukaren är en människa, en individ och att alla har olika behov. Bemöter brukaren på fel sätt och har inte ett professionellt förhållningssätt, enligt min mening.
Alla är individer, det får man aldrig glömma bort!

När jag flyttade in på min nya gruppbostad, mådde jag mycket dåligt psykiskt. De flesta i personalen gjorde "som man skulle". De hänvisade mig till samtal med sköterska, kurator, eller psykolog när diskussionerna blev djupare. Jag blev besviken på dem. Det kändes som att de bara struntade i mig, när jag mådde som sämst. Jag slutade att gå till dem när jag behövde prata med någon. Det var ingen idé. Det kändes som att de inte brydde sig om mig, när de inte ens försökte svara på mina frågor utan bara hänvisade till sköterskan, kuratorn eller psykologen. Jag mådde bara sämre efteråt.
Gjorde personalen rätt? Kanske... Däremot blev det helt fel för mig.

Några ur personalen kunde se och förstå mina behov: och "gjorde inte som de skulle". De tog sig alltid tid. Vi pratade länge och ofta. Vi hade djupa diskussioner om mina känslor, trauman och svåra upplevelser. Jag kunde inte alltid få några svar, men de lyssnade alltid på mig. Vi pratade om vad som hänt. Vad jag hade känt. Varför, hur, och när. Ibland till klockan var två på natten.

Jag kände 100% tillit till dem, och jag vågade till slut öppna mig lite mer för dem. De förstod mig lite bättre. Vi pratade om alla svåra saker en gång till. De kunde förklara för mig hur jag hade känt, om jag inte kunde förstå det själv.

Vi fortsatte prata. Vi pratade en tredje gång och en fjärde gång (kanske till och med en sjunde gång?) om alla saker om varit svåra. Jag var beredd på att behöva försvara mig som jag alltid hade gjort.. jag stod stridsklar, när hon sade:

"Therese, det händer inte nu, du måste bestämma dig för om du ska fortsätta leva i det här eller lämna det bakom dig."

Jag visste inte vad jag skulle säga: hela mitt liv har olika terapeuter sagt åt mig att sluta "älta saker" och jag försvarade mig varje gång så gott det gick.

Hmm.. Det var en rätt skön tanke, att det dåliga som hänt inte skulle styra hela min vardag:

"Men hur gör jag? sade jag till henne. Jag kan inte lägga det bakom mig. Jag har verkligen försökt. Det går inte."

Vi pratade mycket om hur man kan släppa sitt förflutna, och gå vidare.

Jag skrev ner saker som hänt och rev i tusen bitar. Jag målade, gick ut i skogen och sparkade på träd och stenar. Jag sprang så fort jag kunde tills jag låg på backen och nästan spydde, när jag kunde stå på benen reste jag mig upp och fortsatte springa igen.

Det hjälpte tillsammans med alla samtal med personalen. Jag började förstå mina känslor, orsakerna till min ångest, jag förstod mig själv. Jag kunde börja leva. Det kunde gå flera dagar utan att jag hade tänkt på allt gammalt. Jag lärde mig att leva i nuet. Livet är för kort att slösa bort på att grubbla över gammalt skräp. Man är bara gammal en gång och aldrig ung två gånger.

Hade personalen som jag pratade mycket med ett profesionellt förhållningssätt? Ja!!!

De såg mina individuella behov. De såg mig som människa. Och hade förmåga att förstå hur de skulle ge mig stöd på bästa sätt. De hjälpte mig att gå vidare och må bra. Det som olika läkare, kuratorer, sköterskor, terapeuter och psykologer misslyckats med i 10 år klarade de av på mindre än 1 år. Inte pga. "korrekt uppförande?", hålla distans, m.m. Nej!

Med en förkrossande uppriktighet, vågade de säga till mig att växa upp och ta ansvar för mitt liv. Ingen hade talat så till mig tidigare. På ett så konkret och tydligt sätt. De vågade ställa frågorna som ingen ställt förut. De vågade utmana mig. De gav sig inte, när jag inte orkade och bara gav upp. De "underbara jävlarna" stod fortfarande kvar. Gång på gång sade de till mig. Du måste bestämma dig för vilket liv du vill leva. Det är ditt beslut. Vi finns här som stöd. Men det är du som måste leva ditt liv. Jag kunde skytt de som pesten resten av mitt liv, men jag tänkte om istället.

Idag är jag glad för att de vågade vara uppriktiga men då var det jobbigt. När jag inte visste hur jag skulle gå vidare fick jag stöd av dem så att jag kunde hitta de livsstrategier som passade mig själv bäst. De hade mod nog att våga säga till mig som det var. Jag var arg många gånger och tänkte: "aldrig, jag ska inte säga ett enda ord till henne mer". Men efter två dagar lade sig ilskan och jag kunde inse att hon hade rätt, och det var just det att hon hade träffat en mycket öm punkt.

Villkorslös kärlek, att alltid finnas till hands, och att prata om allt, ibland oavsett tidpunkt på dygnet (ett tag var det inte många journätter som de kom i-säng innan kl ett). På kvällen var min ångest som svårast, och jag behövde någon att prata med. De vann min tillit, och jag vågade öppna upp mig för dem. Det gjorde att jag kunde låta dem hjälpa mig på rätt sätt.

Jag kände aldrig att det förväntades något av mig. Det var tusen gånger värre. Det var upp till mig att bestämma vilket liv jag ville leva..


Så.. "korrekt uppförande i all ära...

men det bästa är när jag blir sedd och omtyckt för den jag är

och personalen har erfarenhet nog att se och möta mina individuella behov...