Olika personer i min omgivning har genom åren sagt till mig:

Man "ska" inte...
Jag "borde" inte
Det "går" inte..
Det är inte "normalt"...
Så gör "man" inte...

Till slut tänker jag:

är jag en människa eller ett uppfostringsobjekt?
och jag tänker att jag kanske måste foga mig,
men det går en millisekund och jag blir nästan lite arg.
De ska inte få bestämma över mig,
eller bestämma hur jag ska leva..
De får tycka och tänka vad de vill.

Mitt motto:

Så länge jag bor på en gruppbostad eller är beroende av stöd av personal för att klara min vardag:
måste jag, om jag vill och kan,
särkilt de gånger personalen inte vill
göra det jag vill själv.
Ingen har rätt att tala om för mig hur jag ska leva
så länge jag inte skadar mig själv eller andra.



Jag åkte mycket buss ett tag. Jag åkte runt hela länet med olika bussar. Jag kunde åka runt en hel dag. Jag tycker om att åka buss. Den underbara känsklan när allt susar förbi. Det känns nästan som att man är viktlös. Ibland kör dock chauffören som en vilde. Då får jag sannerligen veta att jag finns. Det kränger fram och tillbaka och jag får hålla i mig för att inte ramla av sätet. Jag åker buss när jag: inte orkar vara hemma, bara vill ha andra människor i närheten, inte kan sova, känner mig rastlös och inte har något att göra, bara för att åka buss, promenera i olika städer. I perioder åker jag buss, buss, buss... och jag trivs. Jag sätter mig inte längre hemma och grubblar eller promenerar i cirklar runt de egna kvarteren. Jag tar bussen någonstans istället. Nya platser, alstrar nya tankar. Jag tänker om, tänker nytt och det mesta ordnar sig.

Förut hade jag svårt att stå emot alla "moraltanter" och pekpinnar. Jag var nästan lite rädd för dem och började tvivla på mig själv. För det var väl säkert så? att jag inte skulle åka buss halva morgonen. Idag vet jag att de har fel, deras argument står sig slätt och är näst intill obefintliga. Förut kände jag att jag behövde förklara mig och försvara mig. Nu har jag lärt mig att ifrågasätta och frågar varför de tycker att jag ska göra på ett viss sätt eller inte "borde" göra si eller så.

Jag kom hem efter tre timmars bussåkande:

-Therese, man kan inte åka buss hela morgonen.
-Varför inte?
- Man gör inte det, det är inte normalt.
-Jag heter inte "man". Jag heter Therese. Jag är inte normal och tänker inte sträva efter att bli det. Och förresten Vem är normal? Ingen!
-Man gör bara inte så...
-Jag gör så.

Det blir tyst och jag inser att "man" är personalen som sade det. Ska jag lyssna på någon som försöker pådyvla mig sina egna värderingar om hur man borde vara? Som inte kan stå för vad hon/han tycker, utan måste skylla på en påhittad "man". Nej, skulle inte tro det. Inte så länge jag har vettet i behåll...  Om jag dessutom lyssnar på vad alla runt mig säger. Vet jag nog till slut inte vart jag ska ta vägen eller vilket ben jag ska stå på. Då skulle jag behöva minst åtta personligheter till. Det skulle bli rörigt.

Jag skulle vilja träffa den där "man"! Undrar vem hon/han är? Har han skägg? Är hon snäll? På vilken gata bor hon/han. I vilket land?

Jag är så trött på att behöva försvara mig mot personal som tycker att "man" gör inte så...  Bara för att jag har ett funktionshinder tror ibland personal att jag är någon sorts ängel, ett uppfostringsobjekt, en viljelös och vilsen liten stackare utan rätt att bestämma över mitt eget liv. De kommer med pekpinnar och förmanar, tror sig ha rätt att ifrågasätta mitt liv, mig, mitt sätt att leva, ja alla funktionshindrades sätt att leva. Människor med funktionshinder betraktas ibland som en stor homogen grupp, som till varje pris måste bli "normala" och leva som "man" bör leva. Vem "man" är, var eller blir vet ingen, men visst är det bra att ha någon skylla på? och slippa säga: jag tycker att du borde...

Jag är ingen ängel, ingen robot och ingen övermänsklig varelse, inget uppfostringsobjekt
Jag är en individ, en människa...

Livet jag har är för kort för att slösa bort på att låsa in mig i "värderingar" och mönster som inte är mina egna.

Så jag tänker fortsätta att vara mig själv...

Jag äter frukost i sängen=alltid och varje kväll undrar jag förvånat vad det är för jäkel som har smulat ner i sängen!? För inte är det väl jag...
Ibland äter jag skumtomtar till frukost och ibland chips. Att äta chips till frukost middag och kvällsmat fungerar också några dagar.
Jag vaknar ibland 05:00 på morgonen dagar som jag är ledig och känner att det kryper i mig. Snart klättrar jag på väggarna. Jag tycker inte om att vara ledig, vill helst ha något att göra. Jag tar på mig, går bort till busshållplatsen och tar bussen in till stan. I flera timmar åker jag stadsbussarna runt, runt, helt planlöst. När jag känner mig lugn åker jag hem igen.
Jag ställer mig klockan ett på natten och lagar mat, plockar in tvätten, dammtorkar lite. Sedan somnar jag gott. Varför gå och vanka fram och tillbaka?
Jag läser inte alla böcker jag "borde" läsa, jag lyssnar inte på all musik, jag tittar inte på alla tv-program. Även om hela Sveriges befolkning skulle se och följa idol, skulle jag låta bli, jag tycker inte om det programmet.

Jag är envis och orubblig jag är född sån. Redan som
5-åring, stod jag upp emot mina förskolefröknar när de sade: "Man kan inte" spela sällskapspel själv.
-Det kan jag visst, sade jag bestämt, och fortsatte spela...  Jag trodde på mig själv, och brydde mig inte om vad fröknarna tyckte.
Sedan dess har jag hört  "man" kan inte  från lärare, personal, psykologer, läkare, sköterskor, kuratorer m.m. Ibland har jag lyssnat, ibland inte. När jag har gjort som de sagt, har jag bara känt mig tom och hela livet har känts som en pina, utan slut...

Men nu är det slut med det, nu följer jag mitt eget hjärta, så får vi se vart det leder... Det känns lite som julafton. Jag vill öppna paketet redan nu. Vad gör jag om tio år?? Hur mycket har jag gått framåt? Kan jag bo i en egen lägenhet, helt utan stöd av personal?

Jag tänker fortsätta leva mitt liv som jag vill. Häromdagen när jag skulle gå över gatan tittade jag efter bilarna, och oroade mig för att bli påkörd. Det har jag inte gjort på 15 år. Nu tycker jag om att leva igen. Jag trivs med mitt liv och mig själv. Jag kan se mitt mål bortom horisonten. Jag är på väg dit...